För en liten stund sen kom jag hem från min första längre promenad med mig själv sedan Israel. Jag är matt och utpumpad och mitt huvud dunkar, men jag är så väldigt glad. Jag kan inte riktigt säga varför. Ibland blir jag så trött på att alltid försöka förstå allt. Något kändes väl så fullständigt tillräckligt en liten stund (och så gick jag i fällan att försöka förstå igen...).
Samla tankarna, tappa bort dem, plocka upp dem igen. Ingen panik över att inte kunna hålla dem i styr. De bara gör som de vill, men de far varsamt fram med mig. Frisk luft och mörker.
Jag kände mig pubertal och ville uppdatera min Facebookstatus till Naive (den med The Kooks) eller Who's that girl med Robyn, eller den franska versionen Qui est cette fille med Yelle, efter att kroppen genomdunkats av låtarna, väldigt mycket à la fjortis. Det gjorde jag inte. Jag ville också dansa lite för mig själv i mörkret, under det att kroppen genomdunkades av låtarna. Det gjorde jag ockå (bara en liten snutt förbi Enskede IP, men det var kanske inte så mycket att dansa som att promenera dansant).
Jag tänkte på Julia, som jag tycker så mycket om. Jag tänkte på helgen som varit så bra. På att Frankrikegänget hälsade på i Stockholm och att det var så härligt. Och på allt vin jag drack med Hanna och Sara i fredags. På att Kim kommer hem snart. På att jag ska skriva en bok. Och på nya insikter. Och nya funderingar. På att jag snart lämnar mitt flickrum och min älskade hemstad och på att det kanske var okej att känna sig lite pubertal. På att Uppsala väntar och på att vi ska ta staden med storm (som sagt, det är okej att vara lite pubertal för tillfället). På att mina örhängen som jag köpte idag visst var fina, fast pappa tyckte att de var förskräckliga. På att 21-årig naivitet är ganska så angenämt. Alltså, jag heter Rebecca och jag tycker faktiskt det (*upprorisk min, roflmao*).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar