Det är egentligen en okomplicerad sak, det att sakna någon, att komma över och gå vidare. Det räcker med att låta tiden gå. För det gör den oavsett protester. Det svåra är bara, att den går så långsamt, tiden. Ibland.
Läget är under kontroll, det var inte alltid så. Skratten är inte undantdagstillstånd och de är heller inte oäkta. Men när man skiljs från vännerna som man talat så förnuftigt med om sitt komma-över-ande, intellektualiserat sorgen och uppmuntrats i största välmening, när man skiljts från tunnelbanefolket och ljuset från spåret och promenerar hemåt i kvällen. Och det blir tyst. Det är då tiden går för långsamt.
Och jag orkar inte styra min kosa, inte tänka framåt, vill bara driva för vinden. En liten stund i alla fall. Jag vill bara att det ska vara okej att vara ledsen, tills tiden återfått sin normala takt, eller tills jag glömmer bort den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar