HARRYPOTTERHARRYPOTTERHARRYPOTTER

Det kan mycket väl vara så att jag i just denna stund ägnar mig åt felprioritering. Att vad som är viktigt här i livet (eller i denna lördag till söndag-övergång) inte alls är Harry Potter utan att sova så att jag kan gå upp tidigt imorgon och plugga hela dagen på Blåsenhus. Men jag är inte säker på den saken, inte säker alls. Jag är bra på att överanalysera saker, samt att överdriva. Att vrida och vända på varenda känsla som kroppen förnimmer i en flyktig sekund och sedan ge den alldeles för mycket näring i form av tid och tankekraft. Det går lite hand i hand. Poäng: jag skulle kunna uttryck det som att jag just nu för någon slags kamp (helt klart en överdrift) med mig själv angående bloggen. Som ett litet förord måste jag också inflika att själva ordet blogg inte ligger särskilt väl i min mun, jag tycker att det ligger något förmätet i begreppet, jag förknippar det hela tiden med "Veckans outfit"-rubriker och andra viktiga tillkännagivanden som vad dagens lunch bestod av (Ceasarsallad och mineralvatten med bästa Veronika!). Slut på förord. Det är denna konstanta tanke jag har just nu, Är jag sann mot mig själv? Den vill inte lämna mig fast jag sagt ifrån på skarpen flera gånger. Skriver jag det jag vill säga för att jag har något att säga eller skriver jag för att jag vill att andra ska läsa det jag skrivit och bekräfta mig? Jag insåg för ett par veckor sedan att det lätt blir så. Ett uttrycksbehov och en skrivarglädje som blev (eller?) ett behov av att uppdatera sig, att visa en representativ yta. Och då blir det ofta vafan. Idag har varit en lyckad människa som gjorde ditten datten osv osv. OCH SÅ VIDARE OCH SÅ VIDARE. För att återknyta till det som jag djärvt kallade kamp: är det kanske så att denna tanke kuvats av Jante-lagen? TÄnk om jag kvävs av Jante-lagen, som Harry Martinsson (nej, jag jämför mig inte med en nobelpristagare i litteratur). Det kanske inte gör något att allt jag skriver inte är kärnfullt? Jag är ingen övermänniska. Jag är bara människa. Dessa tankar har hur som gjort att jag varit mer reserverad när det kommer till att uppdatera. Tyvärr har jag inget uttänkt förhållningssätt.

Så, till väsentligheterna: Harry Potter. Oh my God vilken bok! Vilken film! Vilken kille! Vilken trollkarl! Det finns ingen bok som har trollbundit mig så mycket faktiskt. Kanske beror det på att det var min första stora läsupplevelse, men jag fortsätter att förundras över J.K. Rowlings uppfinningsrikedom! När jag läste den första boken var det som om en hel värld öppnade sig, en helt ny värld i vackert inbundna pärmar. När fjärde boken kom skolkade jag från skolan för att få läsa klart boken. När man nu avslutat serien ser man att den första boken bara skrapade på ytan av den där fiktiva världen. Filmerna gillade jag aldrig riktigt, även om jag förstås såg dem och tyckte att de var ganska mysiga. Jag gillade inte att folk som inte läst böckerna skulle döma Harry Potter-böcker efter filmerna, två vitt skilda väsen enligt min nördiga mening. Men nu när jag såg den senaste filmen, Harry Potter and the Deathly Hallows, blev jag helt tagen. Jag tyckte att filmen stod sig som sin egen berättelse även om den följde boken fint. Jag skrattade och jag grät i biosalongen. Jag fick gåshud och jag kramade om händer som kramade tillbaka. Det är ett färskt barndomsminne av ren njutning av en värld som en begåvad människ har hittat på.

Ett minne av brevet jag skiackade anonymt till min bror när han var i tioårsåldern. Ett namn med adressen Minsta rummet på övervåningen i vad som skulle föreställa smaragdgrönt bläck och så ett välkomstbrev till Hogwarts skola för häxkonster och trolldom. En komplett lista över böcker att inhandla innan terminsstart. Och så en storögd tioårig pojke som varken visste ut eller in.