Att fylla 22 - så här går det till

Klockan är nästan tolv, natten till min födelsedag, när jag dansar in på ett tomt dansgolv i en av Snerikes korridorer i min allra mest emotive hardcore-utstyrsel: halsen är täckt av en palestinasjal, benen av chockrosa nätstrumpbyxor och ansiktet av kajal, en Broder-Daniel-stjärna och den snedaste snedlugg Uppsala skådat och armarna av ytterst politiskt korrekta låtsasskärsår. Magen är tom, stegen lätta och underarmarna vevar i eviga, frenetiska cirklar till untz:et (mina, under onyktra omständigheter, ständigt återkommande armrörelser). Efter mig dansar en halvnaken tjej med leopardgummistövlar som alltid hänger på festival, en brattig golfare, en stepford wife, Svampbob fyrkant, några andra alternativa svårt plågade själar och Barbie in. Välkomnar oss gör självaste DJ Pauly D.

Dagen därpå, den första dagen på året 22, vaknar jag upp i Toruns säng. Jag får en mysig morgon med födelsedagssång av fyra fina flickor och Domkyrkan. Torun bakar scones och det är då jag känner att jag inte kan gå upp ur sängen. Jag har den värsta baksmälla jag haft sen förra våren trots att jag (och detta är inte förnekelse!) varit på en lagom nivå dagen innan. Så går det till när man låter middagen utgöras av Marabouchoklad med Apelsinkrokant. Ett år äldre, men tydligen inte mycket klokare. Resten av dagens ljusa timmar tillbringar jag i fosterställning i ett mörklagt rum tillsammans med en hink (a sight for sore eyes) och så småningom Torun som kryper upp i sängen när illamåendet lagt sig. Det blev till slut väldigt mysigt.

När jag många timmar senare släpar mig upp för att ta mig hem till min lägenhet för att stå värd för födelsedagsståhej, möts jag i spegeln av en chockerande syn: förutom hopsjunkna axlar, sänkt huvud och plirande blick, så har kajalen smetat ut sig, håret är en enda stor rastafläta och ansiktet har exploderat i en allergisk reaktion (vilket jag misstänker berodde på pudret jag provade kvällen innan) - jag har röda utslag över hela ansiktet och halsen, munsår och ett brustet blodkärl i ögat. Det enda som tycks intakt är den svarta stjärnan på min kind. Förvirrad tanke 1: Jag skulle ju bara bli ETT år äldre! Skamfilad och modfälld beger jag mig hemåt och känner mig som Pomperipossan.

Jag mådde sedan mycket bättre och hade en väldigt trevlig kväll med vänner från Stockholm och Uppsala och massor av hembakad pizza. Nästa dag låtsades jag att det fortfarande var min födelsedag. Den tillbringade jag på V-dalas söndagsbrunch med mitt järngäng från Stockholm och senare på Café Linné med en saknad och efterlängtad. På eftermiddagen får jag frossa och feber, och sen låg jag sjuk och däckad i en vecka. 22, here I come. Jag ä int bitter.

Jag inledde mitt 22:a år på detta jordeliv med att visa att jag inte lärt mig någonting, men det är inte så lätt är man är så ung som jag!

Ett härdat, 22-årigt ansikte två dagar senare...