Ikväll kom jag upp från tvättstugan, översköljd av tillfredsställelse som utfört hushållsarbete aldrig kunde åstadkomma för ett par år sedan. Jag la mig på sängen och vickade på tårna i takt till Miike Snows låt Sans Soleil. Allt kändes så fullkomlig tillräckligt en liten stund. Med Ikea-kassen på ryggen på väg över gården tänkte jag på att den där stranden i Tel Aviv inte är det enda stället att känna sig stilla och lycklig på. Och att det inte bara var den rena tvättens förtjänst. Som alltid kan man fundera över känslornas etiologi, kanske få en omistlig insikt. Eller så känner man bara en liten stund. Ibland måste man hindra sig själv från att tänka, så att man inte tänker för långt. Det var en känsla av att vara hel och intakt. Som en överdimensionerad klaviatur, känslorna uppstår när man spelar på tangenterna och alla tangenterna kan kombineras till ett oändligt antal. Någon sitter på pallen och trycker på tangenterna, skapar alla möjliga melodier i dur och moll och andra tjusiga musiktermer som jag inte kan. Jag står bredvid, kikar över axeln och försöker lära mig att skapa och kontrollera melodierna. Än så länge kan jag bara spela Kalle Johansson, men har hopp om förbättring.
2 kommentarer:
Lilla gumman
Du lär dig säkert att spela fler melodier än Kalle Johansson, vad det lider.
Även om det också är plågsamt, så kanske du också skulle kunna njuta lite av att vara vidöppen för alla slags intryck i nuläget.
kramar M
Jo. Men det är ju så svårt?
Skicka en kommentar