Jag sitter, som titeln avslöjar, på en buss från Linköping efter ett väldigt trevligt dygn med Poneh och känner mig som pizza. Knådad, genomdunkad, utkavlad och ugnsbakad. Men fan så roligt det var! Nu blev jag plötsligt väldigt sugen på pizza.
Tog bussen från centralen till Linköping igår för att hälsa på min kompis Poneh och se hennes studentliv i staden. Vi hann med:
1 Linköpingstour,
1 systemetbesök,
x antal vänner-besök,
1 privattur i en inställd buss (”Den här bussen är egentligen tagen ur trafik, men jag kör er ändå tjejer. Ni skulle till Ryd va?”),
dö lite av utmattning i Ponehs säng, peppa till,
3,5 förfester (1 middag på Pub Örat – tydligen kårhus och pub, 2 förfest m. beerpong och vattenpipa i kollektiv, 2,5 hej och hej-då i princip på ett ställe, och dans shots och fulvin på ett annat = 3,5),
samt 1 klubb (eller kravall som det tydligen hette på studentspråk. Den sista låten vi dansade till var Jag är en vampyr. Åh, nostalgin. Jag och Poneh som redan hämtat ut våra jackor från garderoben, gick till dansgolvet igen med jacka, halsduk och vantar och körde ett underbart sista ryck).
Nu har jag sagt hej då till Poneh och känner jag mig alltså som en pizza, fast på en buss alldeles för tidigt på förmiddagen… Eller mitt på dagen om vi ska vara noga. Tankar: "Vad kul det var!" och "Måste. Ha. Pizza."
Ikväll ser jag fram emot Kent på annexet! Om vi får några biljetter vill säga…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar