Jag ska kliva av vid Stureby station. Vi är någonstans mellan Svedmyra och Stureby. Klockan är ungefär elva på kvällen och det är mörkt, jag står vid dörren i första vagnen, håller i en sidostång, lyssnar på min musik. Så tittar jag ut i gången, bakåt i den halvtomma vagnen. Folk läser tidningen, lyssnar på musik, pratar, stirrar framför sig, en man med utländskt ursprung stirrar på mig. Jag tänker en töntig, romantisk tanke. Jag tänker, att det här är mitt folk.
Jag ler lite på insidan.
Alla hatar kylan, vill bara komma bort från sin tunnelbaneverklighet och hem till sitt . Det är nu ingen vill vara svensk. Det är nu alla förbannar att de bor i det här jävla skitlandet med vinter sju månader om året. Jag blir ändå lite varm i hjärtat. Svenska folket sitter här på mitt tåg och tänker inte på sig som ett folk. Svenska folket är några andra, några som man kan hånskratta. Svennebananer som inte vet bättre än att nöja sig med sina svennebananliv i sitt kalla svennebananland. Och så rullar tåget vidare mot Hagsätra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar