Jag tillhör en av de ungar som curlats lite lätt i min barndom. Lite på det viset att det blev eftersträvansvärt att få klara vissa saker på egen hand. När jag var liten fick jag till slut lov att säga ”Jag kan faktiskt bre mina mackor själv”, för annars fanns de redan klara när jag kom ner i köket på morgonen. Förstå vilken revolt, vilket uppror. När jag var liten (minns inte hur liten, men så liten att jag inte minns hur liten jag var) så brukade min pappa alltid bre min och min brors smörgåsar på morgonen. Alltid Gott Gräddat-limpa med mycket smör på, helst varenda millimeter. Vi tyckte inte om pålägg. Vi tyckte heller inte om kanten på de halvmåneformade brödskivorna, så de skar vår pappa alltid bort.
Det är inte därför, att slippa bre sina mackor själv, som man är tacksam. Men det faktum att någon ville oss så väl att det var värt att skära bort de sabla kanterna på mackan.
Så puttinuttigt det är. Det säger inte allt. Ingenting är någonsin allt. Men just det får jag lov att älska.
Det är inte därför, att slippa bre sina mackor själv, som man är tacksam. Men det faktum att någon ville oss så väl att det var värt att skära bort de sabla kanterna på mackan.
Så puttinuttigt det är. Det säger inte allt. Ingenting är någonsin allt. Men just det får jag lov att älska.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar