Att välja det blå pillret, eller kampen om Diskberget

Jag mår så bra. Dalarna kommer ju tillbaka, men på senare tid har de varit sällsynta. Och det är så skönt. Ibland blir jag lite rädd för att jag har blivit lycklig och tråkig. Städad, strukturerad, stabil, trygg med mig själv och med min tillvaro, jag vet var jag har min plats de närmsta åren om jag vill. Jag kommer oftare i tid och jag diskar min disk och moppar mitt golv. Jag minns det som att jag funderade mer förut. Att jag analyserade och grubblade, inte över saker i min kurslitteratur utan över saker som kanske utan att vara det, kändes viktiga. Allt som kändes kändes viktigt. Det kändes som att bitar i mitt enorma pussel föll på plats, tillsammans med slarverier, osunt leverne med för stort intag av det mesta, för lite sömn, för lite träning, ett känsloliv som lekte hela havet stormar, ett konstant drömmande och drämmande med skallen i otaliga väggar och en vilja att ge allt av sig själv till någon för att få hålla någons hand. Det kan vara inbillning. Har jag slutat grubbla eller har jag bara blivit lycklig?

Kanske är det så att just den tanken uppkommer just för att motverka detta eventuella fenomen. Lite oro ger ett skönt fokus. Det finns något som kan bli bättre! Någon sa en gång att jag älskar att vara olycklig. Jag minns det eftersom jag har ett fantastiskt minne. Jag undrar om jag kan vara till freds en längre tid eller om jag alltid måste hemsökas av det väntande Diskberget. Vi hade ett symbiotiskt förhållande: så länge som diskberget fanns, fanns samtidigt en förhoppning om det skulle bli bättre, när jag bara diskat/när jag bara klarat det blir allt bra... Kanske måste man alltid fortsätta kämpa mot berget i uppförsbacke? Eller så är det så att man alltid måste kämpa mot berget, men inte alltid i uppförsbacke? Och det här med mina moppade golv. Jag kanske inte är så illa ute. En gång är ingen gång... eller?