Två ögon som ser i kors (varav det ena har en synnedsättning)

Insåg för en timme sen att det inte alls löser sig om man sover sina nio timmar per natt. Som jag länge misstänkt. Det var det här jag fruktade.

Hur ska man nu kunna pusha sig när lösningen inte längre finns runt hörnet? För att citera Tomas Dileva (som min gamla svensklärarinna avgudade för övrigt av en vad som då tedde sig som en outgrundlig anledning): "Vem ska jag tro på, tro på, tro på???(!!!!)".

Men ändå. Idag har jag ätit scones och druckit te med mina fellow psykologstudenter. Och så ska jag gå på balett. Och så kanske jag ska hälsa på parhästen i Cambridge. Och så kommer Bruno K Öijer till stan. Och så finns det någon som håller min hand.