Och det regnar här i Stockholm idag.

Klockan är ett och allt är väl. Väl?

Regn, regn, regn och jag känner mig som en blöt hund. Mina vantar luktar blöt hund. Arbetsinervju. Plugg på Karolina Rediviva, mina ögon ser i kors. Allt jag vill är lägga arm på bord och arm på arm och huvudet på armar och somna in i det anrika biblioteket. Av rädsla för att bli utkickad gör jag det inte. Åker hem, sover. Läser, somnar om. Åka till Stockholm med 20 andra kultursugna människor för att gå på balett. Basker och rött kulturläppstift på. Operan tyckte inte att vi skulle se Svansjön, de hade slarvat bort vår bokning. Snopna människor. Språngmarsch till Dramaten istället där Stormen visades. Stormen var inte upphetsande. Jag tänkte på andra saker. Och man hinner aldrig komma till de där andra sakerna förrän det är dags att gå och lägga sig. Spela Alias på tågstationen och på tåget hem. Skratta.

Jag saknar Stockholm. Jag saknar mina människor från förut. Jag saknar noderna som räcker hela vägen fram. Jag förstår inte riktigt varför man ska sakna någon som man kommer att träffa igen, om än inte på samma sätt eller i samma samanhang. Ändå ägnar jag en ansenlig mängd tid åt detta fenomen. Min rationella förmåga räcker inte till. Hej, jag är pretto. I Stockholm är det helt okej. Jag vill skriva allt och jag kan inte kill my darlings. Mitt hår är så tovigt.